Spelproblematik
Statistik från 2014 visar att 2 % av den svenska befolkningen har någon typ av spelproblem och ytterligare 5 % ligger i riskzonen för att utveckla ett spelberoende. Man räknar med att var tionde ung man har någon typ av spelproblem, men man ser också en drastisk ökning av spelproblem hos kvinnor. Spelberoende är ofta något som går ut över anhöriga.
Var finns hjälpen?
Från år 2012 så är det socialstyrelsen som har ansvar för behandlingsfrågan. Det är idag otydligt hos vem ansvaret ska ligga när det handlar om vård och behandling av personer som har utvecklat ett spelmissbruk då det inte tas upp i vare sig socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen. Kommunen har idag egentligen inget ansvar då deras ansvar idag endast omfattar personer med ett substansmissbruk. Däremot har landstinget ett ansvar, men då endast till spelare som har ett så pass långtgående spelmissbruk att beroendet kan diagnostiseras som patologiskt spelande. Spelaren ska ha ett så pass allvarligt spelproblem att det stör den vardagliga funktionsnivån och då är det främst landstingets psykiatriska vård som ansvaret faller på.
Man ser att sambandet mellan spelberoende och andra missbruk är stort, vilket innebär att många spelare även har ett substansmissbruk och då även faller under kommunens ansvar. På sikt kommer det onekligen att läggas större ansvar hos våra olika instanser då spelberoende drabbar allt fler och detta i sig inte bara drabbar dem själva och deras ekonomi, utan även spelarens anhöriga och samhället i stort.
För den som söker hjälp med att bli av med sitt spelmissbruk finns det en uppsjö av både stödgrupper och behandlingshem. Ett exempel är Game Over. De har bland annat ett grundprogram för behandling på 8 veckor. Spelberoendes riksförbund finns att tillgå, men det finns även stödlinjer som man kan vända sig till för att få stöd och råd i sitt spelmissbruk. Man kan bland annat kontakta ”Spela lagom” hos Svenska Spel.
All hjälp passar inte för alla men det finns hjälp för alla att få. Det är viktigt att man ger det en chans, men känner man efter en tid att hjälpen man får inte fungerar så bör man vara ärlig mot både sig själv och de som försöker hjälpa.
Det har visat sig att de personer som söker och sedan också tar emot hjälp ofta lyckas med att bli av med sitt spelmissbruk, även om man här liksom vid andra sorters beroende ibland hamnar i fallgropar och riskerar återfall. Är man medveten om svårigheterna i att ändra ett beteende som ofta har funnits en längre tid och där hjärnan belönas med dopamin så bör man inte vara för hård mot sig själv för enstaka återfall.
Vid ett eventuellt återfall är det dock viktigt att inte ge upp, utan att istället minnas alla de dagar man faktiskt har lyckats och peppas av det för att resa sig och göra ett nytt försök. Tar man hjälp från någon stödgrupp eller via ett behandlingshem så har man alltid stöd och någon att prata med som vet vad det är man genomgår. Någon som kan peppa och uppmuntra.